Psykiatrin idag - från min synvinkel

Psykvården är ett väldigt svårt ämne att prata om, folk drar sig undan, sluter sina ögon och ser psykvården som en enda röra. Att vara inneliggande på psyket är inte som att ligga på kirurgen eller nån annan avdelning, inte i nuläget iallafall.. Men jag vill kämpa för att det inte ska vara ett svårt ämne att prata om. Jag vill få psykiatrin att bli en del av den vanliga vården. MEN.. Då måste saker ändras, väldigt snart! 

Jag ville försvinna, jag hade ett krig som jag ej trodde jag kunde besegra. Men jag hade en kamp att bekämpa, jag hade ett liv att rädda. Mitt eget. Jag visste inte i vems armar jag skulle falla i. Men jag blev tvungen att kapa hela min integritet till psykvården. Jag trodde att min kamp skulle bli besvarad. Men den blev besvarad på fel sätt. 

Jag har fått uppleva saker som jag aldrig mer vill uppleva. Jag vill inte att nån ska få uppleva de jag gjort. Att bli fasthållen, bli lagd i bältessäng ett flertal gånger, en gång i 3timmar för att man vandrar i korridoren men händer som öppnas och stängs, anses det bättre att bälta mig som bett om hjälp istället för att hitta ett kreativit sätt att hjälpa mig som ej var aggressiv. Skrikandes och tillbedd att sluta skrika för att man skrämmer dom andra patienterna, klart som fan att dom blir skrämda, men att bälta nån med klaustrofobi som har blivit fasthållen och utsatts för övergrepp och inte försöka kommunicera med patienten utan bara igronera i 3 timmar, då är det ganska kört att få en patient att sluta ha panik. 

De sägs att psykvården ska ge bättre hälsa, de ska vara en effektiv vård där vårdtillfällena ska vara så korta som möjligt. När psykvården tvingade mig att falla i deras armar och lovade bättre hälsa då vet jag inte vad dom menar med korta tillfällen.. 7månader var jag inne sist, min mens upphörde under hela tiden för att jag hade en sån stressad kropp. De sägs att psykiatrin ska vara en trygg plats att vara på, men är den trygg när en annan patient får möjlighet att slå sönder ett fönster som har bett i dagar om hjälp, men får ingen hjälp fören patienten i fråga var tvungen att gå så långt som att slå sönder ett fönster, i sin frustration? 
Är det rätt att låta en patient ligga på sitt rum med stängd dörr och inte får någon tillsyn mellan 8-14, som har självmordstankar? På en sekund kan saker hända, det finns en händelse i ett annat landsting där en kille hängde sig och skrev en lapp "jag sa till". Psykiatrin sa till mig och många andra att det skulle vara en trygg plats. Men sköter personalen sitt jobb när dom somnar under skärpt extra vak och det finns bildbevis? 
Att få skärpt extra vak är en stor insatts som sätts in för att patienten är i väldigt stor riskzon att göra sig illa på alla möjliga sätt. Patienten ifråga lever och skriver just nu detta inlägg. Men jag kunde lika gärna vara död, om jag hade något farligt tillhands. 

Det finns eldsjälar, jag träffade en, jag står i skuld till han i all evighet. Han räddade mig. HAN var den enda som brydde sig och lyssnade på mig. 
Men.. Psykiatrin bygger inte på en person, den bygger på så mycket mer, så många instanser, så många människor och så högt upp i vårt samhälle. Psykiatrin är en del av sjukvården, en del som inte får glömmas bort..

Ljudet av tusen slag, ett eko som hörs där ingen får hjälp. Det är psykiatrin idag.." 





Iksu spa

Idag var jag och Anna på iksu spa, vi började med att simma och bara chilla i vattnet innan vi satte oss i den varma källan. Vi satt så länge att fingrarna skrumpnade ihop och då gick vi upp och åt! 
Vi fortsatte efter maten att bara chilla i poolen, källan och i solrummet! Sjukt najs! 

Nu ikväll gick vi ihop ngr tjejer och beställde pizza, det var så sjukt mycket bättre än sjukhusmaten! 
Imorgon är det ny vecka, ny månad och ny dag. Det innebär att jag ska börja mitt nyttigare liv hade jag tänkt! 



Söndag den 31/1

Nu har de gått ett tag igen sen jag bloggade. Inte mkt har hänt förutom att jag fortsatt att göra mina ECT behandlingar. Det känns som att jag börjar må bättre och jag ser ett svagt ljus i tunneln!