Mående, smärta, ifrågasättande

Jag vet att jag skulle ha en komplicerad graviditet, det visste jag. Jag var förberedd. Men att jag skulle utstå med dessa smärtor var nått jag aldrig kunde tro. 
 
Jag har skrivit ett inlägg i höstas om att jag fick mycket medicin utskrivet, att jag inte tog allt jag var ordinerad heller. Mycket av medicinerna jag har varit ordinerad finns inte tillräckligt mycket forskning för att säkerhetställa att barnet ej tar skada. Detta visste jag. Så jag beslutade mig för att trappa ner och sluta med medicinerna som kunde vara ”farliga” 
Jag är så sjukt stolt över mig själv att jag gjort detta. Mediciner som jag haft i 4 år har jag slutat med. Har frågat förr om jag kan få trappa ner men läkaren ansåg att jag har mått så bra på exempel antidepp att jag ska fortsätta med exakt samma dos som jag gjort sen jag mådde så dåligt att jag inte ville leva. Har ifrågasatt detta mycket då jag anser att tillsätta syntetiska ämnen i kroppen är SKIT. 
Men nu när jag blev gravid så förklarade jag risker och sa att jag mår så otroligt bra i mitt psyksika mående att jag vill faktisk pröva. Hon gick med på det och här står jag idag! 
Smärta från helvetet, hormoner som skakar om kroppen men jag är stabil. Fattar ni? Jag, som inte ville leva för ca 3år sen äter ej antidepp och mår bra! 
Kan tycka att det säger mycket om hur långt jag har kommit! 
 
Fick en kommentar för någon dag sen där jag fick en fråga som jag först inte tänkte besvara men känner ändå att jag gör det. Så här kommer ditt svar du som väljer att vara anonym. 
Frågan var varför jag inte umgås med ”pullertgänget” längre. 
Det enkla svaret på det är att Jenny och Hanna ifrågasatte  min graviditet otroligt mycket och tyckte inte att jag var lämplig att bli förälder för att jag har psykisk ohälsa. Alltså att jag har kontakt med psykiatrin. Att jag går på behandlingshem. 
Jag blev jätte sårad av detta, speciellt eftersom dom stod mig väldigt nära och jag tycker att om vi nu stod varandra så nära så borde dom inte ens ifrågasatta mig som blivande mamma. Dom borde ha stöttat mig. 
 
Att jag har kontakt med psykiatrin dvs att jag är på
behandlingshemmet en-två gånger i veckan är för att jag har mycket att bearbeta, jag har varit med om bla övergrepp, mycket bråk i min uppväxt och även gjort mig själv väldigt illa. Jag tycker alla borde få prata med någon, reflektera tankar och har en opartisk person i sitt liv som ser saken annorlunda. Förra gången så pratade vi tex om mina djur och hur mkt dom betyder för mig. 
Vill alltså att ni som läser ska förstå att bara för att man pratar med någon om sitt liv, så betyder det inte att man är självmordsbenägen. Jag har varit det. Men verkligen inte längre. 
Man kan tänka att samtalen jag har en gång i veckan är ungefär som att gå till en sjukgymnast fast för hjärnan. Att man håller kroppen stark. 
 
Sen erbjuder dom mig även att få vattengympa på terapibadet för min kropp och det är därför jag är där 2ggr i veckan. Är otroligt tacksam att det finns möjligheten att jag får gå på terapibadet för att få värme och rörelse i min sargade kropp! 
 
Jag har haft motgångar större än vad jag trodde jag skulle klara men man måste nå botten för att finna hopp🐣
 
 

Kommentera här: