Svaren vi aldrig kommer få

 
Måste få klaga av mig lite smärta.. Ni som känner mig vet att jag har EDS och även opererat mig 7ggr. 
Förra året höll jag på dö i en operation då läkaren inte upptäckte en blödning och en sprucken tolvfingertarm. Akut opererades och las i respirator i två dygn för kroppen hade tagit så otroligt mkt stryk. 
 
Lever med smärta dagligen, att ligga på en 5:a på en 10 skala av smärta är normalt för mig. Men när bägaren rinner över och jag ligger på en 11 av 10, då är det inte roligt att heta Johanna. Kan vrida och vända mig i sängen utan resultat och att Tony ibland får komma hem till lägenheten utan att jag gjort de jag skulle göra under dagen är skit jobbigt helt enkelt!
 
De har blivit värre nu när jag är gravid och bär på ett barn, att ryggen blir lite krökt, framåtlutad och tyngre. Ingen bra kombo. Men jag måste även påpeka att jag aldrig känt mig mer levande än nu! men det tär på en. . . 
 
Ärret på magen efter akutoperation, stort, fult, utbuktande. 
 
Men vem är jag utan min smärta och mina upplevelser? Man kan ställa sig frågan hur många gånger som helst ”varför jag”. Ja varför jag? Kanske för att nån ansåg att jag skulle klara av det och komma starkare ur detta? 
Att jag ska annan förståelse än andra? 
Ja, jag vet inte. Men jag vet att jag kommer göra allt för att minska smärtan men ha kvar förståelsen om medmänniskor och deras upplevelser och smärta. 

Kommentera här: