Del 2

Mörkret och kylan tränger in i mina tunna kläder, ser fortfarande allt i svart och vitt, kan de bli värre än såhär? Tittar mot min systers ansikte och inser att jag inte är ensam i detta. Vi har varandra. Skakar i rösten när jag säger orden som jag alltid försöker lugna mig själv med. "Vi klarar oss okey?"
 
Händerna är kalla, jag vet inte hur länge jag har stått här. En timme? En halvtimme? Tittar på klockan och inser att jag stått här i 3 timmar. Händerna är svåra att veckla ut, tog inga handskar. Är det nu som det händer? Det jag velat så länge, få slut på lidandet. 
 
Beskedet kom som ett slag i ansiktet, ska jag bli lämnad i allt detta? De var ju vi mot världen, ger henne en sista kram, nu är det hon som håller ihop. Mina tårar rinner som en flod, känner saltsmaken i munnen och önskar att detta aldrig skulle hända. Hon tittar på mig, de är en bestämd blick, "vi klarar oss okey?". 

Del 1

Varför är jag ens här? Är det en dröm? - De måste vara en dröm. Nyper mig i armen för att vakna, sluter ögonen men vaknar upp till samma verklighet som innan. Varför är jag här?
 
Allt började då, när vi lämnades på gatan, mitt i natten, kylan kröp in genom den svarta och rosa overallen. Är det någon som ser oss? 
Vi tar varandras händer, känner oron från min stora systers hand. Den skakar, hon är rädd. Jag måste vara den starka i det här, kramar hennes hand lite extra och tittar in i hennes ögon, "vi klarar oss, okey?"
Vi går längs med gatan, tittar upp mot gatubelysningen och undrar om de är vårt sista hopp, ljuset från gatulamporna. 
 
Jag är rädd, hur kom jag hit? Skulle inte allt bli bra nu? Denna verklighet är en dröm. Jag är helt säker på de. 
 
Hör hur plankorna sätts upp mot fönstret, är de nu jag dör? Tårarna rinner från hennes kind, försöker vara stark. Nån måste va de, annars brister allt. Säger med en skakande röst, tårarna bränner i ögonen, "vi klarar oss, okey?" Denna gång finns inga gatulampor, de är mörkt i rummet. Tänker på hur solen brukar värma ens hud, sluter mina ögon och hoppas jag ska få se solen igen. 
 
Är det såhär himlen ser ut? Har jag lämnat jorden nu? De går att se allt i mina fotspår, alla har en historia, den här är bara lite mer komplicerad. Nyper mig i armen, blundar och öppnar mina ögon. Sanningen svider, jag är kvar. 
 
Det händer igen, så som många gånger tidigare. Tittar på ansiktet som döljs av det blonda håret, tårarna rinner, men jag måste hålla ihop detta. Ser den stora snöhögen som bilen just har kraschat emot. Tittar på mina händer, dom skakar. Fanns de något jag kunde göra? Vi sitter här bak. Kollar igen mot ansiktet som döljs av håret, ansiktet som säger allt. Rädsla. Det är kallt, kniper med tårna och inser att jag inte har några skor.. 
 
Fortsättning kommer...