Del 2

Mörkret och kylan tränger in i mina tunna kläder, ser fortfarande allt i svart och vitt, kan de bli värre än såhär? Tittar mot min systers ansikte och inser att jag inte är ensam i detta. Vi har varandra. Skakar i rösten när jag säger orden som jag alltid försöker lugna mig själv med. "Vi klarar oss okey?"
 
Händerna är kalla, jag vet inte hur länge jag har stått här. En timme? En halvtimme? Tittar på klockan och inser att jag stått här i 3 timmar. Händerna är svåra att veckla ut, tog inga handskar. Är det nu som det händer? Det jag velat så länge, få slut på lidandet. 
 
Beskedet kom som ett slag i ansiktet, ska jag bli lämnad i allt detta? De var ju vi mot världen, ger henne en sista kram, nu är det hon som håller ihop. Mina tårar rinner som en flod, känner saltsmaken i munnen och önskar att detta aldrig skulle hända. Hon tittar på mig, de är en bestämd blick, "vi klarar oss okey?".